skulle kunna vara en boktitel men tyvvär blev det verklighet för mig och min familj  i helgen.

Ett samtal som självklart ingen vill ha men som är oundvikligt när det väl händer.

Just det här dödsbudet var det ingen som hade väntat sig för personen ifråga var inte sjuk. Som med resten av livet tar man emot saker olika, kanke är man lite mer förberedd om det har funnits en sjukdomsbild men oavsett är döden slutgiltig, hemsk och bara jävla skit. Den lämnar så många frågor efter sig. Man tänker på vad man sa sista gången man sågs utan att veta att det var sista gången. Nu kom den så plötsligt att man inte hann säga ett slutgiltigt adjö men att den där hårda kramen sista gången vi träffades var gjord av kärlek, den värmer mig.

Jag har funderat många gånger under helgen om jag skulle skriva det här inlägget men som resten av våra liv är och kommer det här alltid vara en del oss. Hur ont det än gör i bröstet.

Vi måste se till att ta hand om varandra, stanna upp och tänka till några extra gånger ”är det där verkligen så viktigt?”

Sedan fortsätter livet som det alltid gör, men under tiden, lova mig att ni gör det mesta av det. Det behövs så lite för att göra så mycket för någon annan människa. En kram, ett värmande ord eller bara att finnas där, i nuet.

Som någon klok människa sa, tror det var Kaj Pollack. Vi står med ena benet i det förflutna och med det andra i framtiden och så pissar vi på nuet.

Ta hand om varandra och nuet ❤

Många kärleksfulla kramar till er alla ❤

har jag ibland undrat var gränsen går vid.

Kan redan nu varna er om att det här blir ett lite mer känslosamt inlägg än dem jag brukar skriva.

Jag är rätt så öppen som person, har inga problem att dela med mig av mina erfarenheter och försöker peppa människor omkring mig. Har heller inga problem att till exempel prata om min delvis dåliga uppväxt med alkoholiserade föräldrar eller andra saker som kanske gemene man inte skulle våga berätta. För egentligen, vad gör det om jag delar med mig av det? Någonstans på vägen kanske jag kan hjälpa någon med sina egna demoner.

I många fall när jag pratar med människor om svåra saker så brukar personen/personerna börja prata om liknande erfarenheter. Bara för att jag vågade börja prata så tänkte personen kanske att de också kunde göra det. Det samtalet blir oftast väldigt fint och genuint.

Ibland har jag problem med att stå att kallprata med människor. Det jag vill göra är att prata om något som betyder något. Visst, kanske inte alla gånger men det känns så mycket mer meningsfullt. Som när jag var på kursen om karaktärsutveckling med AC Colin, där fick vi inte berätta om vad vi jobbade med under hela helgen och det var så oerhört befriande. Det finns så många människor som tycker att deras identitet hänger ihop med deras jobb. Och visst är det helt ok men för mig personligen är det inte så.

Om man bara skrapar på ytan så finns där oftast så mycket mer att utforska men har vi tid med det i dagens samhälle? Har vi modet att visa den sanna och riktiga sidan av oss själva?

Livet är kort och vi måste göra det mesta möjliga av tiden vi har fått eller hur?

Bakom glada facebookuppdateringar och fina instagrambilder finns det en yta man kan skrapa på. Då kommer oftast det där riktiga fram. Det äkta och genuina.

Under hösten som var har jag inte mått så bra, jag behövde helt enkelt ta hand om vissa delar kring min barndom för att kunna se framåt, lägga saker som jag inte kan påverka, bakom mig. Så i höstas tog jag mig i kragen och kontaktade AC Collin som är psykosyntesterapeut. Jag gjorde en investering i mig själv helt enkelt.

Det här är ju en rätt så privat sak att berätta och nu undrar ni kanske varför jag berättar det här för er. Det hade jag ju inte behövt. Men jag ville visa er en liten del av vem jag är under den där ytan. Om man bara skrapar lite.

I ett av samtalen med min terapeut så kom det fram en intressant reflektion som jag aldrig hade tänkt på när det kommer till mitt skrivande och berättelsen jag skriver. I den så återfinns det en del tillfällen när huvudkaraktärerna inte hinner ta farväl av karaktärer som dör. Och precis så har det varit för mig och mina föräldrar. Jag hann aldrig säga hej då och reda ut en del saker innan dem dog för jag hade ingen kontakt med dem på många år. Fast jag inte ens hade tänkt på det så både skrev jag så att karaktärerna hamnade i situationerna där de aldrig säga adjö men även att jag fick fram känslan kring min egen smärta. Och när jag läser just dem delarna gråter jag alltid, knäppt va? Det är märkligt hur det undermedvetna fungerar.

En del insatta skrivarmänniskor säger ju lite underfundigt att man ska gräva där man står. Jag har alltid tyckt att det har varit för tråkigt men på något sätt har jag fått med en liten bit av min privata grop i mina texter och det är väl så det ska vara.

Jag kan varmt rekommendera AC Collin som terapeut och nu erbjuder hon även skrivterapi. Det passar väl bra för oss lidande och skrivande människor 🙂

Hoppas att ni alla mår bra där ute, bakom skärmen och under ytan.

Jag avslutar med en låt från Agnes som jag nu har lyssnat på repeat 50 gånger på Spotify. ”Livet blir bättre när man vet var man ska” sjunger hon och det passar väl alldeles perfekt nu!

Stor kram till alla underbara människor som läser min blogg ❤

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 7,300 times in 2013. If it were a NYC subway train, it would take about 6 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

heter ett inlägg på SvD som jag läste idag.

http://www.svd.se/kultur/har-forfattarna-helt-glomt-bort-aventyret_8854464.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131228

Jag länkande den vidare till min Twitter där det blev en lång diskussion kring småförlag/ genreförfattare/kultureliten.

En av mina twittervänner undrade om inte genreförfattare inte är riktiga författare för de verkade inte finns på de stora förlagen. Hon skrev vidare om att skribenten verkade ha glömt bort småförlagen.

Jag vet redan vad jag tycker om både den sk ”kultureliten” och fin/fullitteraturen för jag har aldrig gillat att vi delas in in olika fack. Men det är och kommer alltid att vara vissa  människor som tycker sig vara förmer än andra men jag anser att vi alla är kultur!

——————————————————————————————————

Utdrag ur texten på SvD:

En annan sak bidrog också – den finlitterära branschen, om jag får kalla den så. Låt mig, som varit inne i centrum av den där branschen, avslöja några hemligheter om den för dig: den består av välvilja, passion och kreativitet, men också av ett besynnerligt virrvarr av lojaliteter, trender, positioneringar, prisutdelningar och ängsliga konsensustankar kamouflerade till fritt tänkande och uppriktig smak. Branschen är dessutom väldigt, väldigt intresserad av – sig själv.

Jag var rätt less på allt det där. Även om just jag kunde ta för mig av frukterna har jag aldrig känt mig säker på att mina grannar, min släkt eller mina barndomsvänner tycker att det är kul med förlagsfrågor och nomineringar. Och all den här ängsligheten och pekpinnarna kring vilka böcker som håller rätt sorts kvalitet – avväpnar och marginaliserar inte alla dessa högstämda tal innehållet i själva böckerna? Ett prestigefyllt reservat för de extremintresserade, som skriver böcker för och delar ut priser till varandra – är det allt som litteraturen har reducerats till? Ska konst vara en sådan klassfråga alltså? Vi kulturarbetare gör ju oss själva, frivilligt eller ofrivilligt, exklusiva – och maktlösa, och kulturen till ett särintresse. Hur vänligt vi än försöker bjuda in och locka så är det ju ytterst få utanför sfären av redan frälsta som tycks bry sig. Ja, så där gick jag och ältade, jag som hade trott att det skulle gå att skriva något bra samtidigt som det nådde ut till väldigt många läsare.

——————————————————————————————————–

Det här ska vara ett kritiskt brev till Litteratursverige och när jag har läst hela texten förstår jag att det gäller inte alls hela Litteratursverige då den världen består av så mycket mer än det som skrivs i artikeln/brevet. I den litteraturvärld jag lever i finns det plats för stor, mellan, liten, egen eller varför inte en salig blandning av allt. 

———————————————————————————————————

Utdrag ur artikeln i SvD:

Mina gamla litteraturpolare är nog litet förvånade – men inte mina grannar, min släkt eller mina barndomsvänner. Fast redan nu ser jag ju att vissa personer inne i finreservatet reflexmässigt reagerat med skepsis inför mitt projekt, för lekfullhet och äventyr ses inte med blida ögon – förstås. Alla genreböcker hotar nämligen automatiskt den tysta hegemonin och statusen innanför reservatets väggar. Att synliggöra dessa reaktioner är därför också en del av mitt projekt.

———————————————————————————————————

Det skulle vara kul att höra hur ni, mina bloggföljare, tolkar texten.

Kommentarsfältet är öppet så skjut på om vad ni tycker 🙂