har jag ibland undrat var gränsen går vid.

Kan redan nu varna er om att det här blir ett lite mer känslosamt inlägg än dem jag brukar skriva.

Jag är rätt så öppen som person, har inga problem att dela med mig av mina erfarenheter och försöker peppa människor omkring mig. Har heller inga problem att till exempel prata om min delvis dåliga uppväxt med alkoholiserade föräldrar eller andra saker som kanske gemene man inte skulle våga berätta. För egentligen, vad gör det om jag delar med mig av det? Någonstans på vägen kanske jag kan hjälpa någon med sina egna demoner.

I många fall när jag pratar med människor om svåra saker så brukar personen/personerna börja prata om liknande erfarenheter. Bara för att jag vågade börja prata så tänkte personen kanske att de också kunde göra det. Det samtalet blir oftast väldigt fint och genuint.

Ibland har jag problem med att stå att kallprata med människor. Det jag vill göra är att prata om något som betyder något. Visst, kanske inte alla gånger men det känns så mycket mer meningsfullt. Som när jag var på kursen om karaktärsutveckling med AC Colin, där fick vi inte berätta om vad vi jobbade med under hela helgen och det var så oerhört befriande. Det finns så många människor som tycker att deras identitet hänger ihop med deras jobb. Och visst är det helt ok men för mig personligen är det inte så.

Om man bara skrapar på ytan så finns där oftast så mycket mer att utforska men har vi tid med det i dagens samhälle? Har vi modet att visa den sanna och riktiga sidan av oss själva?

Livet är kort och vi måste göra det mesta möjliga av tiden vi har fått eller hur?

Bakom glada facebookuppdateringar och fina instagrambilder finns det en yta man kan skrapa på. Då kommer oftast det där riktiga fram. Det äkta och genuina.

Under hösten som var har jag inte mått så bra, jag behövde helt enkelt ta hand om vissa delar kring min barndom för att kunna se framåt, lägga saker som jag inte kan påverka, bakom mig. Så i höstas tog jag mig i kragen och kontaktade AC Collin som är psykosyntesterapeut. Jag gjorde en investering i mig själv helt enkelt.

Det här är ju en rätt så privat sak att berätta och nu undrar ni kanske varför jag berättar det här för er. Det hade jag ju inte behövt. Men jag ville visa er en liten del av vem jag är under den där ytan. Om man bara skrapar lite.

I ett av samtalen med min terapeut så kom det fram en intressant reflektion som jag aldrig hade tänkt på när det kommer till mitt skrivande och berättelsen jag skriver. I den så återfinns det en del tillfällen när huvudkaraktärerna inte hinner ta farväl av karaktärer som dör. Och precis så har det varit för mig och mina föräldrar. Jag hann aldrig säga hej då och reda ut en del saker innan dem dog för jag hade ingen kontakt med dem på många år. Fast jag inte ens hade tänkt på det så både skrev jag så att karaktärerna hamnade i situationerna där de aldrig säga adjö men även att jag fick fram känslan kring min egen smärta. Och när jag läser just dem delarna gråter jag alltid, knäppt va? Det är märkligt hur det undermedvetna fungerar.

En del insatta skrivarmänniskor säger ju lite underfundigt att man ska gräva där man står. Jag har alltid tyckt att det har varit för tråkigt men på något sätt har jag fått med en liten bit av min privata grop i mina texter och det är väl så det ska vara.

Jag kan varmt rekommendera AC Collin som terapeut och nu erbjuder hon även skrivterapi. Det passar väl bra för oss lidande och skrivande människor 🙂

Hoppas att ni alla mår bra där ute, bakom skärmen och under ytan.

Jag avslutar med en låt från Agnes som jag nu har lyssnat på repeat 50 gånger på Spotify. ”Livet blir bättre när man vet var man ska” sjunger hon och det passar väl alldeles perfekt nu!

Stor kram till alla underbara människor som läser min blogg ❤

Advertisements