heter ett inlägg på SvD som jag läste idag.

http://www.svd.se/kultur/har-forfattarna-helt-glomt-bort-aventyret_8854464.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131228

Jag länkande den vidare till min Twitter där det blev en lång diskussion kring småförlag/ genreförfattare/kultureliten.

En av mina twittervänner undrade om inte genreförfattare inte är riktiga författare för de verkade inte finns på de stora förlagen. Hon skrev vidare om att skribenten verkade ha glömt bort småförlagen.

Jag vet redan vad jag tycker om både den sk ”kultureliten” och fin/fullitteraturen för jag har aldrig gillat att vi delas in in olika fack. Men det är och kommer alltid att vara vissa  människor som tycker sig vara förmer än andra men jag anser att vi alla är kultur!

——————————————————————————————————

Utdrag ur texten på SvD:

En annan sak bidrog också – den finlitterära branschen, om jag får kalla den så. Låt mig, som varit inne i centrum av den där branschen, avslöja några hemligheter om den för dig: den består av välvilja, passion och kreativitet, men också av ett besynnerligt virrvarr av lojaliteter, trender, positioneringar, prisutdelningar och ängsliga konsensustankar kamouflerade till fritt tänkande och uppriktig smak. Branschen är dessutom väldigt, väldigt intresserad av – sig själv.

Jag var rätt less på allt det där. Även om just jag kunde ta för mig av frukterna har jag aldrig känt mig säker på att mina grannar, min släkt eller mina barndomsvänner tycker att det är kul med förlagsfrågor och nomineringar. Och all den här ängsligheten och pekpinnarna kring vilka böcker som håller rätt sorts kvalitet – avväpnar och marginaliserar inte alla dessa högstämda tal innehållet i själva böckerna? Ett prestigefyllt reservat för de extremintresserade, som skriver böcker för och delar ut priser till varandra – är det allt som litteraturen har reducerats till? Ska konst vara en sådan klassfråga alltså? Vi kulturarbetare gör ju oss själva, frivilligt eller ofrivilligt, exklusiva – och maktlösa, och kulturen till ett särintresse. Hur vänligt vi än försöker bjuda in och locka så är det ju ytterst få utanför sfären av redan frälsta som tycks bry sig. Ja, så där gick jag och ältade, jag som hade trott att det skulle gå att skriva något bra samtidigt som det nådde ut till väldigt många läsare.

——————————————————————————————————–

Det här ska vara ett kritiskt brev till Litteratursverige och när jag har läst hela texten förstår jag att det gäller inte alls hela Litteratursverige då den världen består av så mycket mer än det som skrivs i artikeln/brevet. I den litteraturvärld jag lever i finns det plats för stor, mellan, liten, egen eller varför inte en salig blandning av allt. 

———————————————————————————————————

Utdrag ur artikeln i SvD:

Mina gamla litteraturpolare är nog litet förvånade – men inte mina grannar, min släkt eller mina barndomsvänner. Fast redan nu ser jag ju att vissa personer inne i finreservatet reflexmässigt reagerat med skepsis inför mitt projekt, för lekfullhet och äventyr ses inte med blida ögon – förstås. Alla genreböcker hotar nämligen automatiskt den tysta hegemonin och statusen innanför reservatets väggar. Att synliggöra dessa reaktioner är därför också en del av mitt projekt.

———————————————————————————————————

Det skulle vara kul att höra hur ni, mina bloggföljare, tolkar texten.

Kommentarsfältet är öppet så skjut på om vad ni tycker 🙂

 

 

 

Advertisements