skulle kunna vara en boktitel men tyvvär blev det verklighet för mig och min familj  i helgen.

Ett samtal som självklart ingen vill ha men som är oundvikligt när det väl händer.

Just det här dödsbudet var det ingen som hade väntat sig för personen ifråga var inte sjuk. Som med resten av livet tar man emot saker olika, kanke är man lite mer förberedd om det har funnits en sjukdomsbild men oavsett är döden slutgiltig, hemsk och bara jävla skit. Den lämnar så många frågor efter sig. Man tänker på vad man sa sista gången man sågs utan att veta att det var sista gången. Nu kom den så plötsligt att man inte hann säga ett slutgiltigt adjö men att den där hårda kramen sista gången vi träffades var gjord av kärlek, den värmer mig.

Jag har funderat många gånger under helgen om jag skulle skriva det här inlägget men som resten av våra liv är och kommer det här alltid vara en del oss. Hur ont det än gör i bröstet.

Vi måste se till att ta hand om varandra, stanna upp och tänka till några extra gånger ”är det där verkligen så viktigt?”

Sedan fortsätter livet som det alltid gör, men under tiden, lova mig att ni gör det mesta av det. Det behövs så lite för att göra så mycket för någon annan människa. En kram, ett värmande ord eller bara att finnas där, i nuet.

Som någon klok människa sa, tror det var Kaj Pollack. Vi står med ena benet i det förflutna och med det andra i framtiden och så pissar vi på nuet.

Ta hand om varandra och nuet ❤

Många kärleksfulla kramar till er alla ❤

 

 

 

 

 

 

Annonser