heter ett inlägg på SvD som jag läste idag.
Jag länkande den vidare till min Twitter där det blev en lång diskussion kring småförlag/ genreförfattare/kultureliten.
En av mina twittervänner undrade om inte genreförfattare inte är riktiga författare för de verkade inte finns på de stora förlagen. Hon skrev vidare om att skribenten verkade ha glömt bort småförlagen.
Jag vet redan vad jag tycker om både den sk ”kultureliten” och fin/fullitteraturen för jag har aldrig gillat att vi delas in in olika fack. Men det är och kommer alltid att vara vissa människor som tycker sig vara förmer än andra men jag anser att vi alla är kultur!
——————————————————————————————————
Utdrag ur texten på SvD:
En annan sak bidrog också – den finlitterära branschen, om jag får kalla den så. Låt mig, som varit inne i centrum av den där branschen, avslöja några hemligheter om den för dig: den består av välvilja, passion och kreativitet, men också av ett besynnerligt virrvarr av lojaliteter, trender, positioneringar, prisutdelningar och ängsliga konsensustankar kamouflerade till fritt tänkande och uppriktig smak. Branschen är dessutom väldigt, väldigt intresserad av – sig själv.
Jag var rätt less på allt det där. Även om just jag kunde ta för mig av frukterna har jag aldrig känt mig säker på att mina grannar, min släkt eller mina barndomsvänner tycker att det är kul med förlagsfrågor och nomineringar. Och all den här ängsligheten och pekpinnarna kring vilka böcker som håller rätt sorts kvalitet – avväpnar och marginaliserar inte alla dessa högstämda tal innehållet i själva böckerna? Ett prestigefyllt reservat för de extremintresserade, som skriver böcker för och delar ut priser till varandra – är det allt som litteraturen har reducerats till? Ska konst vara en sådan klassfråga alltså? Vi kulturarbetare gör ju oss själva, frivilligt eller ofrivilligt, exklusiva – och maktlösa, och kulturen till ett särintresse. Hur vänligt vi än försöker bjuda in och locka så är det ju ytterst få utanför sfären av redan frälsta som tycks bry sig. Ja, så där gick jag och ältade, jag som hade trott att det skulle gå att skriva något bra samtidigt som det nådde ut till väldigt många läsare.
——————————————————————————————————–
Det här ska vara ett kritiskt brev till Litteratursverige och när jag har läst hela texten förstår jag att det gäller inte alls hela Litteratursverige då den världen består av så mycket mer än det som skrivs i artikeln/brevet. I den litteraturvärld jag lever i finns det plats för stor, mellan, liten, egen eller varför inte en salig blandning av allt.
———————————————————————————————————
Utdrag ur artikeln i SvD:
Mina gamla litteraturpolare är nog litet förvånade – men inte mina grannar, min släkt eller mina barndomsvänner. Fast redan nu ser jag ju att vissa personer inne i finreservatet reflexmässigt reagerat med skepsis inför mitt projekt, för lekfullhet och äventyr ses inte med blida ögon – förstås. Alla genreböcker hotar nämligen automatiskt den tysta hegemonin och statusen innanför reservatets väggar. Att synliggöra dessa reaktioner är därför också en del av mitt projekt.
———————————————————————————————————
Det skulle vara kul att höra hur ni, mina bloggföljare, tolkar texten.
Kommentarsfältet är öppet så skjut på om vad ni tycker 🙂
Susanne Ahlenius - Erotic Crime Writer 
Pingback: Fram för mer svenska äventyr! | Carola Strömstedts blogg
Det är lite kusligt för igår funderade jag just på varför inte någon svensk författare skriver om riktiga äventyr. Det var en reflektion när jag såg tillbaka på mitt eget manus och hamnade i de där jämförande tankarna igen. Varför innehåller inte den svenska litteraturen de där fantastiska och vilda äventyren som amerikanska och brittiska litteraturen gör? Varför har inte vi någon Cassandra Clare, Rick Riordan, Brandon Mull och för att inte tala om Lev Grossman? Vi har Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg och Catrine Tollström. Catrine skriver inte fantasy men hon kan få fram äventyret. Om den svenska litterära makten är en klubb för inbördes beundran blir jag djupt oroad och funderar på att få manuset översatt till engelska och vända mig till en agent istället. Skrämmande är vad det är.
GillaGilla
Du har en poäng där, har faktiskt aldrig tänkt på de då jag nästan bara läser utländska böcker.
Vi kanske inte har den traditionen här i Sverige. Eller så väljer förlagen bort dem manusen men å andra sidan ger ju de ut de utländska författarna så det går inte riktigt ihop.
GillaGilla
Exakt! Det går inte ihop. Jag har god lust att intervjua de stora förlagens redaktörer och fråga vad det är som gör att de väljer bort de äventyrliga manusen. Eller är det så illa att svensken inte skriver äventyr??? Förutom jag :p…
GillaGilla
Låter som ett bra uppslag till din blogg 🙂
GillaGilla
He he, ja det har du rätt i :)!
GillaGilla
Litteratursverige är nog en VÄLDIGT exklusiv klubb som jag tror fjärmar sig mer och mer från vad folk faktiskt är intresserade av att läsa. Det har ju alltid funnits en spänning mellan ”finkultur” och folklig kultur, där kultureliten fnyser åt det ”folkliga” och där själva det faktum att det är omtyckt av många i sig är ett bevis för att det är dåligt. Det har luckrats upp vad gäller film och musik, men när det gäller litteratur verkar finkulturens hegemoni vara obruten, i deras egna ögon alltså. Jag undrar om det är så här snobbigt även i andra länder? Någon som vet?
GillaGilla
Det sägs att det är samma problem även i Frankrike. Jag skrev om det för ett och ett halvt år sedan (http://carolastromstedt.wordpress.com/2012/04/07/inskrankt-bokbransch-i-frankrike/). Den inhemska kritiken är att den franska litteraturen konkurreras ut av utländsk litteratur men också att debutanterna är släkt med andra författare och ingen ”utomstående” får ta plats. Min teori är att våra europeiska språk är för små och gynnar den här beundrarklubben. Tack vare att det blir enklare att ge ut på egen hand kommer detta förhoppningsvis att minska men det kommer att ta lång tid.
GillaGilla
Mycket intressant inlägg Carola.
Då är det nog inte långt bort att det är likadant i de övriga europeiska länderna.
När jag började skriva var min första tanke att ”hoppa” över den svenska marknaden och översätta direkt. Det kändes väldigt trångt i vår litterära ankdamm här i Sverige. Visst, det är nog svårt generellt i alla länder att få något publicerat men just med vårt lilla språk känns det ännu svårare.
Sedan kan väl förlagen bara ge ut ett visst antal böcker per år så det är nog inte så himla lätt för dem heller, det är ju pengarna som styr. Man satsar helt enkelt på det man känner till och kändisar. Men eftersom de översätter utländsk litteratur så måste det ju vara lättare att anta en författare i Sverige kan man tycka.
Varför inte utse en tävling i litteratursverige kring just denna genre?
Kanske någon kan starta ett äventyrsförlag?
Sådana här artiklar sätter onekligen igång min tankeverksamhet kring den här branschen och hur den ska kunna förnya sig.
GillaGilla
Ja, tyvärr blir ju diskussionerna sällan här på wordpress, så det blir väldigt svårt att följa diskussionstrådarna efteråt
GillaGilla
Ja, det svårt att få ihop bra diskussioner på 140 tecken 🙂
GillaGilla
Ja, verkligen. Twitter är INTE min grej. Jag är väl för gammal, antar jag …
GillaGilla
Twitter har sin charm och man kan hitta och följa väldigt intressanta ämnen kring det man tycker om.
Det är även bra när man är en författarwannabe som jag att få folk att följa en eller få kontakt med din idol/förebild på ett väldigt enkelt sätt 🙂
GillaGilla