Här kommer lite bilder från min underbara helg i Uddevalla och på bokmässan i Göteborg.

Middag hemma hos Camilla på fredagkvällen

Tyvärr lite suddiga bilder men vi hade jättekul och kanske därför det blev lite suddigt 🙂

Utsikten från mitt sovrum i Uddevalla kl kvart i sju på morgonen.

Camilla och Minna förbereder sig för många timmar på mässgolvet.

Vi var inte först men två timmar senare är det som en myrstack.

Herman Lindqvist står och pratar om sin bok.

Middag lördagskväll, här var vi rätt så möra efter en hel dag på mässan.

Ann Hugosson blir alltid lika vacker på bild.

Att ta foto med Iphone är inte alltid optimalt och Minna Ulin fick ett ljust skimmer över ansiktet men det kan även vara min blixt.

Söndagspromenad i Uddevalla.

Stora och tjusiga villor vid vattnet.

Ett café som vi stannade och tog en fika på efter den långa promenaden.

Camilla, Anna och Ann vid en rastplats längs strandpromenaden.

På Trollhättans flygplats på väg hem söndag eftermiddag.

Det har varit helt underbara dagar och helt fantastiskt att få träffa merparten av skrivargänget från London.

Det surrar fortfarande i huvudet av alla intryck och igår var jag helt slut när jag kom hem från jobbet.

Men nu är det tillbaka till vardagen och mitt skrivande.

Må så gott.

Hittade en artikel på Svd.se idag och i vanliga fall hade jag inte brytt mig men eftersom det gäller deckargenren som är den genre jag skriver i tänkte jag syna artikeln lite närmare. Mina tankar kring detta är högst privata och endast min konstiga hjärna analyserar det på nedanstående sätt. Ni får självklart kommentera hur ni själva tänker kring den här artikeln. Självklart tycker vi alla olika och man kan dra resonemanget långt och applicera det på så mycket, kvällstidningarna, tv, filmer och självklart verkligheten utanför fönstret.  Men för nu håller vi oss till deckargenren.

Jag är en novis när det gäller att skriva  och jag lär mig längs med resans gång och i min bok finns det en seriemördare och hans offer är kvinnor så även jag hamnar i samma hög som de författarna som de skriver om i artikeln. Man kan läsa följande del i artikeln som jag har kopierat från Svd. Hela artikeln kan ni läsa HÄR

”Anders Roslund och Börge Hellström, vars skildring av trafficking analyseras i ”Rape in Stieg Larsssons…”, menar att bara erfarenhet kan legitimera våldsskildringar i kriminallitteraturen. Man kan inte skriva om sexuellt våld, pedofili eller trafficking utan egna erfarenheter, eller kunskaper från att ha jobbat med frågorna i andra sammanhang, säger Anders Roslund, och hänvisar till boken ”Odjuret” som bygger på hans professionella erfarenheter från att ha jobbat med pedofiler.

Vad menar Anders Roslund med den meningen, att man kan inte skriva om sexuellt våld utan egna erfarenheter, eller kunskap från att ha jobbat med frågorna i andra sammanhang. Måste jag själv ha blivit utsatt för detta våld eller jobba med det? Nog för att jag inte har någon högre utbildning än en två-årig gymnasielinje som lystrade till namnet ”konsumentekonomisk linje” så blir jag lite förbryllad över den meningen. Eller vill han bara sälja sin egen bok Odjuret med den meningen, jag är kluven. Men texten kan ju vara tagen ur ett sammanhang.

När det gäller mördandet i min bok så är det inte målande beskrivet utan mer en känsla/stämning jag vill skapa och just morden är oftast från offrens synvinkel. Jag skriver inte ut våldet i den meningen som de skriver om i artikeln. Men gör det mindre våldsamt och otäckt för den skull? Jag vet inte.

Jag började mitt skrivande 2010 med att författa två erotiska noveller som nu ligger på datorn för att få min uppmärksamhet så jag kan ge ut dem i digitalt format. Men sedan fick jag min idé till manuset som jag skriver på nu. Min grundidé var en erotisk deckare men jag fick inte ihop det riktigt bra utan det slank in fler mord än jag hade tänkt från början. Jag ville skriva en fängslande berättelse med starka karaktärer och inte så mycket yttre miljöbeskrivningar, en sådan bok jag själv ville läsa helt enkelt 🙂

Jag har inget ”slaktande” utan försöker skriva de scenerna mer subtilt och en känsla om maktlösheten hos offren men det har jag aldrig upplevt själv. Så enligt Roslund ska jag alltså inte skriva någon bok eller?

Längre ner i artikeln säger den brittiske författaren David Peace att man behöver inte hitta på utan verkligheten är mycket grymmare än fiction. Han skriver om en man som mördade kvinnor i Tokyo på 40-talet. Verkligheten.

Jag har läst många deckarböcker genom åren och de har självklart varierat i brutalitet. Oftast är det mannen som är mördaren och han dödar kvinnor vilket det oftast är i verkligheten. Om man vänder på kuttingen och sätter kvinnan som seriemördare och att hon dödar män, hur trovärdigt blir det? Kan i och för sig bli en annorlunda tvist. Självklart finns det även kvinnliga mördare men de är i minoritet. Förövarna är oftast män och det kanske är därför det är så mycket krig och mördande i världen, vem vet?

Artikeln inleds med att journalisten säger att på varje hylla i den här genren så finns det nakna, sargade kvinnokroppar men det kan jag inte hålla med om, inte i Sverige i alla fall. Jag tror inte jag har en enda bok med den beskrivningen som omslag. En av de mest otäcka böcker jag har läst är Röd Drake och inga kvinnokroppar på det omslaget samma sak för boken American Psycho som de skriver om i artikeln. Det blir nästan mer läskigt när man inte har kvinnokroppar på omslaget, jag tror det avskräcker läsare mer än det lockar dem. Men det vet kanske förlagen mer om? Vad som är ett säljande omslag.

Till syvende och sist vill jag bara skriva och försöka ge ut en bra och underhållande kriminalroman med en bra story och starka karaktärer, sådana som gör att läsaren kommer tillbaka och vill läsa fler böcker. Det är mitt mål med mitt skrivande.

God natt på er och må väl ❤

A Crime (Photo credit: Wikipedia)

Jag hade/har stora skrivplaner för påsken och jag började igår och skrev nästan 1300 ord så det var en produktiv kväll. I dag hade jag också stora planer men luften har gått ur mig. Dagen började med skitväder när jag skulle ut och kratta alla löv men som ni kanske sett, vädergudarna ville något annat. Då började jag städa hela huset, det är tydligen något virus jag lider av ända sedan vi bestämde att vi skulle sälja huset. Nästa söndag är det visning och huset ligger nu ute på Hemnet. Vi har inte hittat något hus själva ens och det känns konstigt.

Sedan skulle jag sätta mig och skriva men så fick vi meddelande om en vän till familjen som legat inne på sjukhus sedan i måndags hade blivit sämre och flyttats till ett annat sjukhus. Då försvann min lust att skriva helt. Jag tog en fika istället och sitter nu och skriver här istället. Kanske inte världens bästa inlägg men man kan inte alltid vara på topp.

Sedan har jag flyttat fram min lektörsläsning från maj till juni istället. För det går inte fort det här med skrivandet. Ibland när jag läser på olika bloggar om författare och de som vill bli författare så kan jag få lite prestationsångest. Jag har två personer som sitter på mina axlar och just nu är det den som representerar ett svikande självförtroende som pratar

”varför ödsla tid på något som ingen kommer tycka är bra”

”vem tror jag att jag är som skriver en kriminalroman när det finns så mycket bra författare där ute som gör det mycket bättre”

”det finns väl ingen som vill läsa det jag skrivit”

Jag ska ge ut mina böcker och då behövs det verkligen att det blir det bästa det kan bli. Det får inte finnas något rum för dåligt självförtroende utan bara jävlar anamma.

Som man säger på engelska, ” under the weather” så känner jag mig just nu men jag kommer tillbaka. Snart. Min text behöver verkligen mig och jag kan inte svika Alice, Stewart och Tyler. Inte nu när jag kommit så långt.

I be back