Julen varar, om inte till påska, så åtminstone till tjugondag knut. Men nu är ju 2014 i full gång, vi har lovat att uppdatera den här bloggen lite oftare, och det ska bli av; inte minst ska vi i en kommande post berätta en hel del om var den svenska e-boksbranschen står och är på väg så här i början av 2014 – inte minst kommer det mer information om den nya biblioteksmodellen som ska vara klar snart. Men till att börja med en sammanfattning av vad som trots allt hänt och sagts under julveckorna.
2013 var ju året då alla ”visste” att e-bokstillväxten på de stora marknaderna i USA och Storbritannien avstannade… trots att både stora och små aktörer på marknaden menar att deras intäkter från digital bokförsäljning ökade rejält, e-böckerna faktiskt gav förlagen bättre marginaler, och allt fler läser digitalt. (Jodå, även i Sverige.) Inte minst…
skickade ett mail mig efter att de hade uppmärksammat min blogg. De frågade om jag var intresserad av att vara med i en fokusgrupp kring egenutgivning.
Då jag inte har kommit så långt i processen ännu visste jag inte vad jag kunde tillföra. Men jag tackade ja. I morse träffade jag, Annika Bengtsson och Oskar Källner dem och det var ett bra möte. Självklart kan jag inte gå in på det vi pratade om. Men så här mycket kan jag säga. Om Sveriges äldsta och största förlag har planer på att ge sig in, på ett eller annat sätt, i egenutgivning säger det nog en hel del om att förlagskartan håller på att skrivas om.
Redan från början av den här skrivresan, som började någon gång 2009/2010, när jag författade min första novell visste jag att jag ville ha kontroll. Det är för mycket entreprenör i mig för att kunna göra något annat. Det passar inte alla men för mig gör det det. Jag har prövat det så många gånger att jag vet vad jag vill. Och då finns det bara två vägar för mig att gå när det kommer till mitt författarskap. Utgivning via eget förlag eller via ett förlag som har en mix av egenutgivning och traditionellt förlag.
Vi är alla olika där flertalet nog vill bli utgivna av de stora förlagen eller åtminstone ett traditionellt förlag men det har aldrig varit vad jag velat eller drömt om. När de flesta googlar Bonniers/Norstedt/Piratförlaget följer jag hellre självpublicerade författare i USA som JA Konrath och Joanna Penn. Egenutgivning är inte stort i Sverige. Ännu. Jag tror verkligen på den här formen av utgivning men som sagt, det är inte för alla. Vilket i sig är underbart för jag gillar mångfald och valmöjligheter.
Då jag hade två vägval och att jag måste bli färdig någon gång var jag tvungen att få tummen ur. Annars skulle jag kunna sitta och fila på det här manuset hur länge som helst.
Nu väntar en nervös tid men på ett sätt är jag oerhört lättad. För nu har jag en plan som är satt i verket. Om inte HOi antar mitt manus blir det egenutgivning. Bollen är i rullning.
Som det känns skulle jag vilja kram om er allihopa där ute men det får bli en cyberkram istället ❤
är två val jag tänkte på när jag läste artikeln idag om den berusade i Skåne som brände Knausgårds ”Min kamp 4” i pocketutgåvan.
I denna korta artikel får i alla fall min fantasi fart, både vem mannen är och varför han gör som han gör.
Kopierad text från Sydsvenskan.
Mannen försökte hindra folk från att släcka pocketboken som han tänt fyr på med motiveringen att ”det är den sämsta författaren genom tiderna”, enligt polisen.
Han har tagit boken utan lov men han har inte haft för uppsåt att ta med den hem, och bokhandeln vill inte anmäla det eftersom pocketen inte är värd något, säger Mats Attin.
Har ni förhört mannen? – Nej, han har varit för berusad för att höras. När han greps hade han inte bara synpunkter på författarens kvaliteter utan även etablissemanget i övrigt, för att uttrycka mig milt.
Mina tankar gick från att förlaget tyckte att pocketutgåvan sålt för dåligt och förläggaren supit till.
Den andra tanken var att Knausgård dumpat förlaget, blivit berusad och insett att han suger som författare.
Den tredje var att redaktören hade fått sparken av förlaget och inte fått med sig Knausgård till sitt nya förlag.
Den fjärde är att det är bokhandlaren som ville lämna tillbaka alla böckerna men att förlaget sa nej till returrätten med motiveringen att ”det man har tagit åt sig får man äta upp”
Den femte är att det är en författarwannabe som skickat in sitt mästerverk men ej fått det antaget. Och tyckt att han/hon minsann skriver mycket bättre än den där skäggprydda mannen Knas.
Ni förstår vad jag vill komma fram till eller är det bara jag som tänker så här?
Något som jag absolut inte gillar är att han brände boken, ajabaja.
Kan ju även tänka mig att en och annan person som läst artikeln nu går och köper den för att se om den verkligen är så dålig som den berusade mannen påstår eller vad tror ni? Bra eller dålig marknadsföring?
Jag blir i alla fall sugen på att läsa den men jag skulle även vilja att någon intervjuade mannen när han har nyktrat till 🙂
vilken härlig respons gårdagens inlägg om ”Ett refuseringsbrev” fick. Jag har en stadig statisk på ca 15-25 besök varje dag men igår sköt det i höjden med 210 besökare och 276 tittar. Helt otroligt kul att så många läste mitt inlägg. Tänk om man skulle ha så många besökare varje dag. Fick till och med en påminnelse av WordPress att jag hade otroligt mycket trafik på min blogg 🙂
Nu vet jag ju vad det var som gjorde det, jag la ut inlägget på ”Författare på Facebook” och ”Egenutgivarna” vilket genererade de flesta besökarna men det kom också många från Twitter. Jättekul.
Nu i helgen är det redigering som ligger på schemat för nu vill jag bli färdig någon gång. Det är dags för Susanne Ahlenius att få ändan ur vagnen eller vad säger ni?
Men jag måste säga att det inte känns speciellt roligt att redigera. På vissa delar får jag en snilleblixt men på det stora hela är det vanlig redigering som pågår. Det som känns extra skönt är att jag sparkade min inre redaktör/kritiker under tiden jag skrev merparten av texten men nu har jag anställt henne igen. Och om det fungerar att ha det så här i min kreativa process känner jag mig nöjd. Det kanske inte hon blir nöjd med dock men jag tror att det är jag som har sista ordet.
Jisses vad många gånger man kan vrida och vända på en mening. Det skulle ju gå att sitta med det här till döddagar. När vet man när ska dra i handbromsen? Är det efter ett antal spyanfall eller? Skulle vara bra för vikten i och för sig.
Albert Bonnier. Boktryckare och Förlagsbokhandlare. Stockholm, Mästersamuelsgatan 19 B.
Den 20 maj 1904
H. Herr Dr Anton Nyström!
Ni får ej taga illa upp och bli ond på mig – men jag törs ej trycka Er bok!
Ni tycker naturligtvis att jag är en stackare – och det har ni kanske rätt i. men jag kan ändå ej ändra mitt beslut.
Jag är redan i så många människoögon en osedlig geschäftsmakare, och jag kommer inom den närmast tiden att bli det i ännu högre grad genom en brochyr af ”samvetsäktenskaparen” Palmér i Göteborg, som jag trycker. Det offentliga ovett, som jag därigenom åsamkar mig blir tillräckligt för mig på en lång tid framåt, och jag törs ej trycka Er bok, med dess mycket farligare teorier, äfven om professor [svårtytt namn] skulle gilla den. – Fri att ej uppehålla för Er så återsänder jag därför manuskriptet.
Vore jag som Ni, Dr Nyström, skulle jag ovillkorligen trycka boken på mitt eget tryckeri och mitt eget förlag, för att därigenom undgå rädda förläggare.
Förakta min feghet, men jag törs ej handla annorlunda.
En mycket bra intervju på en blogg som jag kan rekommendera er att följa. Intervjun är med min terapeut AC Collin som förklarar vad en skrivpedagog gör.
Just nu sitter jag och redigerar och det går väldigt bra.
Må så gott ❤
Vet du vad en skrivpedagog gör? Det gjorde inte jag innan AC Collin redde ut begreppet och dessutom delade med sig av goda råd för hur man övervinner ett dåligt författarsjälvförtroende. AC är skrivpedagog, lektör och psykosyntesterapeut, men hennes cv rymmer betydligt mer yrkeskunskap än så. Hon har ägnat sitt yrkesliv åt det skrivna ordet.
Vem är du?
– Jag heter Anna-Carin Collin och kallas för AC. Min bakgrund är på ett sätt brokig. Ungefär vart sjunde år har jag blivit otålig och växlat om för att gå åt ett annat håll. Å andra sidan har det alltid funnits en gemensam nämnare. Efter gymnasiet studerade jag bildinformation på Nyckelviksskolan. Ett tiotal år senare pluggade jag grafisk form, reklamdesign och copywriting på RMI-Berghs.
År 1995 var det dags för multimedia som blev inkörsporten till mina år i internetträsket. Jag har gått mängder av kurser, i skrivande med inriktning på prosa, film…
Nu har jag klistrat upp en svart tavla, från Granit, i min lilla skrivstuga. Där har jag skrivit ner själva ramen kring hur en berättelse är uppbyggd.
I mångt och mycket vet jag allt det där eftersom jag är både kursmissbrukare och missbrukare av handböcker i skrivandets konst och har varit sådan i många år.
Jag tycker om att se det visuellt framför mig och för er som vill lära er på ett förståeligt sätt så kan jag varmt rekommendera K.M Weilands handbok ”Structuring your novel” och det är en av dem bättre. Hon förklarar på ett sådant pedagogiskt sätt att det är en fröjd att läsa och man lär sig enormt mycket, bland annat om hur du ska bygga upp en scen. Helt enkelt en riktigt bra handbok.
Självklart ska man ju även använda sin konstnärliga frihet kring sitt skrivande, tänka utanför ramarna men att ha ramen kring strukturen är alltid bra.
Sedan har vi ju tiotusenkronors-frågan: Ökar det dina chanser till att bli antagen av ett förlag om man skriver enligt den här strukturen?
Jag har sett den här strukturen i många av handböckerna jag läst så det borde ju vara ett framgångsrecept. För den fanns redan i antikens Grekland. Men sedan har vi ju den där lilla saken som själva storyn, den där som ska gripa tag i läsaren och dig själv. Den som vi har där inne i hjärtetrakten, den som vill komma ut.
De där två delarna måste gå hand i hand för att ha en större chans till att bli utgiven. Men om vi alla börjar skriva enligt den här strukturen (klassisk dramaturgisk modell) kommer ju alla berättelser se likadana ut eller?
Bilden lånad från http://larare.at/svenska/moment/filmanalys/filmanalys_fakta.html
Hur tänker ni skrivande människor kring det här? Skriver ni enligt den här modellen? Om inte, varför?
Jag tänkte försöka bena ner varje del av den där strukturen och skriva lite om varje del här på bloggen. Det är nog ett bra sätt att få det att sitta i ryggmärgen till slut.
Hoppas ni alla mår bra. I morgon är det min första jobbdag sedan den 21 december och jag hade stora förhoppningar om att kunna skriva varje dag under ledigheten men det sket sig duktigt kan jag säga. Jag var för trött och tog dessa dagarna till att vila ut så att jag kan ta mig an 2014 med ett bra humör och utvilad kropp.
Kan redan nu varna er om att det här blir ett lite mer känslosamt inlägg än dem jag brukar skriva.
Jag är rätt så öppen som person, har inga problem att dela med mig av mina erfarenheter och försöker peppa människor omkring mig. Har heller inga problem att till exempel prata om min delvis dåliga uppväxt med alkoholiserade föräldrar eller andra saker som kanske gemene man inte skulle våga berätta. För egentligen, vad gör det om jag delar med mig av det? Någonstans på vägen kanske jag kan hjälpa någon med sina egna demoner.
I många fall när jag pratar med människor om svåra saker så brukar personen/personerna börja prata om liknande erfarenheter. Bara för att jag vågade börja prata så tänkte personen kanske att de också kunde göra det. Det samtalet blir oftast väldigt fint och genuint.
Ibland har jag problem med att stå att kallprata med människor. Det jag vill göra är att prata om något som betyder något. Visst, kanske inte alla gånger men det känns så mycket mer meningsfullt. Som när jag var på kursen om karaktärsutveckling med AC Colin, där fick vi inte berätta om vad vi jobbade med under hela helgen och det var så oerhört befriande. Det finns så många människor som tycker att deras identitet hänger ihop med deras jobb. Och visst är det helt ok men för mig personligen är det inte så.
Om man bara skrapar på ytan så finns där oftast så mycket mer att utforska men har vi tid med det i dagens samhälle? Har vi modet att visa den sanna och riktiga sidan av oss själva?
Livet är kort och vi måste göra det mesta möjliga av tiden vi har fått eller hur?
Bakom glada facebookuppdateringar och fina instagrambilder finns det en yta man kan skrapa på. Då kommer oftast det där riktiga fram. Det äkta och genuina.
Under hösten som var har jag inte mått så bra, jag behövde helt enkelt ta hand om vissa delar kring min barndom för att kunna se framåt, lägga saker som jag inte kan påverka, bakom mig. Så i höstas tog jag mig i kragen och kontaktade AC Collin som är psykosyntesterapeut. Jag gjorde en investering i mig själv helt enkelt.
Det här är ju en rätt så privat sak att berätta och nu undrar ni kanske varför jag berättar det här för er. Det hade jag ju inte behövt. Men jag ville visa er en liten del av vem jag är under den där ytan. Om man bara skrapar lite.
I ett av samtalen med min terapeut så kom det fram en intressant reflektion som jag aldrig hade tänkt på när det kommer till mitt skrivande och berättelsen jag skriver. I den så återfinns det en del tillfällen när huvudkaraktärerna inte hinner ta farväl av karaktärer som dör. Och precis så har det varit för mig och mina föräldrar. Jag hann aldrig säga hej då och reda ut en del saker innan dem dog för jag hade ingen kontakt med dem på många år. Fast jag inte ens hade tänkt på det så både skrev jag så att karaktärerna hamnade i situationerna där de aldrig säga adjö men även att jag fick fram känslan kring min egen smärta. Och när jag läser just dem delarna gråter jag alltid, knäppt va? Det är märkligt hur det undermedvetna fungerar.
En del insatta skrivarmänniskor säger ju lite underfundigt att man ska gräva där man står. Jag har alltid tyckt att det har varit för tråkigt men på något sätt har jag fått med en liten bit av min privata grop i mina texter och det är väl så det ska vara.
Jag kan varmt rekommendera AC Collin som terapeut och nu erbjuder hon även skrivterapi. Det passar väl bra för oss lidande och skrivande människor 🙂
Hoppas att ni alla mår bra där ute, bakom skärmen och under ytan.
Jag avslutar med en låt från Agnes som jag nu har lyssnat på repeat 50 gånger på Spotify. ”Livet blir bättre när man vet var man ska” sjunger hon och det passar väl alldeles perfekt nu!
Stor kram till alla underbara människor som läser min blogg ❤
Susanne Ahlenius - författaren av erotiska deckare 