för en stund och man kan nästan se hur det vill säga en något. Det har vi nog alla varit med om på ett eller annat sätt. För mig kommer det bli extra påtagligt i morgon när jag, min man och dotter åker ner till Småland för att vara med när min älskade mosters man begravs.

Mina tankar som farit runt sedan vi fick dödsbeskedet har mest handlat om rädsla och det är ingen känsla jag vill ha speciellt länge i mitt huvud men ibland måste vi alla stanna upp och tänka till. Det kanske är någon form av balans som träder in och ger en perspektiv på livet som vi lever.

För att tvista till det är det även dagen som det är sagt att jag ska få svar från HOI, om de antar mitt manus eller inte. Ska nog inte läsa in för mycket av det men som så mycket annat som hänt kring mitt skivande så förvånar det mig inte. Om det sedan är positivt eller negativt kan jag svara först på när jag får beskedet av HOI.

För visst vore det väl ironiskt om dagen när jag mår som sämst även blir dagen som jag kanske mår som bäst?

Många kramar till er alla ❤