och nu är vi inne på tredje Nanoveckan. I helgen skulle jag har skrivit mycket mer än vad jag gjorde men jag tog mig friheten av att bara vara. Men om det finns något som heter Nanobrain så känns det som om jag har den. Finns inte mycket annat jag tänker på förutom mitt manus. Ibland känns det lite scarry.

Jag ser folk både till höger och vänster om mig bli färdiga med sitt mål på 50.000 ord och till en viss del gör det mig stressad men sedan tänker jag efter och tänker om, kör i din takt Susanne och glöm alla andra som är mycket duktigare än dig. Skämt åsido, jag har redan fått ihop 77.868 ord på manus nr två (skrev ju över 50.000 ord på den på förra nano) och det är en hel roman kära vänner så jag är inte avundsjuk eller missunnsam utan bara glad över alla som ger sig in i den här galenskapen för att skriva under den här månaden. Heja oss!

Tyvärr orkar jag inte skriva så värst mycket på bloggen för tillfället och jag ber om ursäkt till mina följare för det. Hoppas att ni har ork att hänga kvar med mig för jag tror att 2014 blir året då Susanne Ahlenius kommer att ge ut sin första bok. Ett hett tips bara.

Min författarkompis Anna Keiler ligger redan i startgroparna till det och på torsdag är det boksläpp. Nervöst på många sett men för mig är det för att jag ska intervjua henne men det är väl lika bra att vänja sig om man ska stå där själv i rampljuset nästa år 🙂

Kram på er och håll tummarna på att jag klarar mitt mål på 50.000 ord till den sista november.