Planerna var storstilade och allt var väl förberett för mina två veckor i Skåne där jag skulle skriva på tredje delen i min erotic crime trilogi, Dödlig hämnd. Och nu när jag sitter här på fredagskvällen vecka två, hur har det gått?

Vissa kanske skulle säga, åt helvete och ett stort misslyckande för jag har knappt kommit upp i 5.000 ord. Jag hade planerat att skriva minst 25.000 ord och vara med i NaNoWriMo. Men se det gick inte. Inte ens i närheten.

Vad beror då detta på, min totala brist på engagemang och intresse av att skriva på min älskade roman? Något som jag har längtat efter hela hösten.

Det är här hjärnspökena kommer in i bilden. Det handlar om ett annat skrivprojekt som har upptagit merparten av min tid och det har gått så långt att jag ifrågasätter min  förmåga att skriva, att kunna leverera en berättelse som ska sälja och gillas av läsarna/lyssnarna. Det är en novell på ca 7500 ord som har fått den här författaren att tvivla på sig själv så till den milda grad att hon har funderat på att skita i allt.

Novellen ingår i en serie av sex stycken erotiska relationsnoveller som har gått jättebra att skriva, de fem första vill säga men den sista blev mig nästan övermäktig. När den blev refuserad av redaktören för andra gången och vi fick skjuta på utgivningsdagen, två gånger, då döpte jag om den till Olust 2.0 och för mig blev det ett stort misslyckande.

Men inte kan jag skylla min brist på skrivlust på en stackars liten novell, get over your self, skulle nog många säga. Och till slut fick jag ihop den tillsammans med min fantastiska redaktör. Hon bad mig ta fram mitt pannben och när jag hade haft några timmar av mental kollaps i fosterställning plockade jag fram pannbenet och levererade en text som vi kunde jobba med.

Häromdagen gick den iväg till inläsaren. Jag klarade det!

Jag har alla förutsättningar för att skriva, jag har fantastiska och underbara människor runt mig som tror på mig och som ibland har större tilltro till mig och min förmåga att skriva än vad jag själv har.

Men tvivel och ifrågasättande finns hos oss alla på ett eller annat sätt. Det hör till författarskapet och något vi alla upplever då och då. För mig är skrivandet något jag inte kan eller vill vara utan, och något jag vid 40 förstod jag ville ägna resten av mitt liv med att göra.

Jag har genom skrivandet träffat helt underbara och fantastiska människor som jag aldrig fått möjlighet att lära känna och träffa annars. ❤

Det är en rätt häftig tanke och känsla att se tillbaka på när jag började skriva på mina erotiska noveller 2009 och nu i slutet på 2017 sitta här med två utgivna romaner och en novellserie. Jag hade planerat att ha kommit lite längre med författarskapet under det här året men ibland går det bara inte att planera för det som kallas livet.

Det är ingen som påstått att livets väg är rak utan oftast är den oerhört krokig. En del vägar leder ingenstans och vissa vägar leder till något du aldrig tidigare upplevt och det blir något helt oväntat och fantastiskt. <3<3<3

Och hjärnspöken är inte alltid av ondo utan tiden här i huset i Skåne har jag fått möjlighet att rannsaka mig själv. Att umgås med sig själv gör att man inte kan värja sig från tankarna som samlas i ett garnnystan. Det gäller bara att ordna reda i alla trådar och det har den här vistelsen i detta vackra hus och landskap gjort.

Nu vet jag vad jag vill och ska göra 2018, och jag har påbörjat ett bokslut för 2017.

Jag har börjat skissa på en plan inför nästa år då jag kommer satsa än mer på mitt författarskap och det innebär många spännande projekt.

På söndag är jag tillbaka i Stockholm och vardagen och jag lämnar det här stället med visst vemod. Men jag kommer tillbaka till våren. Och vem vet vad för projekt som ska  skrivas då ;-).

Många kramar ❤ ❤ ❤

P.S Egentligen har jag en digital detox från sociala medier fram till på måndag men det här var jag tvungen att skriva.