var ett ord som jag inte hade tänkt på. Nu när jag skriver det sista kapitlet så inser jag att det just det jag har.

Separationsångest. Det är till och med ett svårt ord att skriva 🙂

Det var Katarina Persson som skrev det i en av mina kommentarer och när hon skrev det så var det det mest självklara i världen.

Det är väl klart att det är separationsångest, jag är ju snart färdig men världen där utanför är ju skrämmande. Här=hemma med mina karaktärer, i min lilla skrivarstuga är allt så tryggt och familjärt. Där ute är det helt andra saker som är viktiga. Men å andra sidan är det ju det här jag har velat hela tiden. Visa upp min bebis som ska bli minst trillingar kanske till och med att jag ska bli som Octomom med fjorton bebisar men för tillfället får jag nöja mig med en som snart är färdig. Nummer två är halvfärdig och trean är bara ett embryo.

Lite tankar från en skrivande människa som snart är klar!

Håll i hatten!

Advertisements