Igår när jag kom in från mitt maratonskrivande, som jag hade avsett söndagen att vara, ville min man veta om det hade gått bra och vad jag hade skrivit. Några kapitel svarade jag och trodde att det var det enda han undrade men nu frågade han också om jag inte kunde läsa det för honom. Gulp!

Först visste jag inte vad jag skulle säga för ingen, och då menar jag ingen, har fått läsa mitt manus förutom min lektör. Jag gör lite som Stephen King säger, släpp inte in någon i första fasen av skrivandet. Skriv med stängd dörr. Men då mycket handlar om att utmana mig själv nu för tiden så gjorde jag honom till viljes. Jag läste ett kapitel. Och jag måste erkänna att det kändes pirrigt. Fast jag vet att det jag har skrivit är bra eller snarare jag tror verkligen på min story och mina karaktärer. Men ändå!

Sagt o gjort, där låg jag nu i sängen och läste kapitel 47 av 50 högt för min man. Det var mörkt i rummet och den enda ljuskällan var från min dator. Framför mig började orden komma till liv och jag kunde se scenen framför mig. Det var faktiskt en härlig känsla att läsa högt och jag försökte lägga olika tyngd på orden. Skapa spänning.

När jag var färdig väntade jag på responsen.

”Kan du inte se till att få den där boken publicerad snart?”

hörde jag från andra sidan sängen

”Jag är ingen expert men det där var riktigt bra.”

Visst, nu är min man till en stor del partisk men han är också en väldigt rak och ärlig person som inte drar sig för att säga precis vad han tycker. Något jag har lärt mig under alla år vi har varit tillsammans 🙂 men orden fick mig att bli väldigt glad och rörd. Sedan försökte jag förklara för honom att en bok ger man inte bara ut så där vips utan det tar tid.

Nu är det dags att krypa till kojs men utan högläsning!

Må så gott och många kramar!