Förra veckan var ett lågvattenmärke på många sätt både privat och med mitt skrivande.

Inget blev skrivet och när jag väl tänkte på mitt manus så kom den där lilla j-la gubben på axeln fram igen. Han har varit bort ett tag nu. Men det kanske inte är en gubbe utan en Hen. Den lilla saken på axeln började i alla fall så tvivelfrön i mitt huvud och jag var för trött för att värja mig. Hen formligen bombarderade mig med allsköns orsaker till att allt jag gjort hittils varit skit.

Språket/Texten är för enkel, kan du inga finare ord än det där

Tror du någon vill läsa den där boken

Varför skriver du inga miljöbeskrivningar kan inte bygga en hel bok på intriger, spänning, kärlek och dialog

Du kan aldrig  bli en bra författare, varför försöker du ens

Ni förstår säkert, jag tror de flesta har haft dessa små gubbar/gummor/hennar på sina axlar under sin skrivprocess.

Hen verkar komma fram när jag slår upp lap-topen så då tänkte jag lura den fan. Jag öppnade en bok istället, den jag läser om att skapa minnesvärda karaktärer i mitt förra inlägg. Ingen röst kom fram jag bara söp in kunskap och blev lycklig. När det gäller att skapa karaktärer så har jag inte varit helt off, för i boken fanns MINA karaktärer. Det var så härligt att se, jag var inte ute och cyklade 🙂

Mina karaktärer ligger mig verkligen mig varmt om hjärtat och dem skall leva med mig i många böcker. Jag vill att mina framtida läsare ska känna samma sak. Man ska kunna se de framför sig och nästan kunna ta på dem.

Kram på er!