eller kanske ska jag säga storyn går vidare till att bli bättre och bättre vilket är en euforisk känsla.

I går var jag tvungen att ”introducera” en karaktär som inte har haft något eget perspektiv men han har funnits med som en bikaraktär för att skapa lite oreda i storyn 🙂 en liten bad boy, so to speak. Det var något som min lektör, Ann Ljungberg sa sist nu som gör att jag är tvungen att låta honom få berätta hur han mår/känner/upplever allt som händer. Den här personen har varit, för att säga det milt, rätt tuff och arrogant mot Alice som är min kvinnliga huvudkaraktär men även mot sin kollega och barndomsvän Tyler (manliga huvudkaraktären). Han har sina skäl men jag måste låta honom få berätta det. Ska bli kul att få lära känna honom lite bättre, känns lite pirrigt.

Jag arbetar inte utefter ett synopsis utan storyn kommer bara till mig, låter kanske lite flummigt men det fungerar bäst för mig. Jag skriver på i den riktningen mina karaktärer tar mig. Det finns olika skolor och åsikter om just att skriva synopsis eller inte. Jag är inte 🙂

Jag ser allt som filmsekvenser i mitt huvud och där mina karaktärer är, där är jag också med kameran i högsta hugg för att filma ur olika vinklar, perspektiv och miljöer. I början trodde jag att det var jag som var regissören men det är Alice & Co som leder mig;

”Susanne, jag (Alice) är här nu, på tågstationen Paddington i London, se till att få med miljön med tågen som rullar in det stora stålskelettet från slutet av 1800-talet. Glöm inte ljuden av visselpiporna. Häng med.”

eller

”Susanne, filma nu när jag (Tyler) och Alice står vid sjön nere i Hyde Park och väntar på att dykarna ska leta efter något som seriemördaren kanske har lämnat på botten.”

eller

”Filma nära för nu ligger jag (Alice) fastbunden på en brits med söndersliten blus och kämpar för mitt liv. Du måste få med känslan av maktlösheten och skräcken som jag känner, ok?

eller

”Inte för att jag (Alice) är ett stort fan av att det ska vara fler personer än två i ett sovrum så måste du få med mina känslor för Stewart. Jag ÄLSKAR honom så se till att det blir något som läsaren kan känna genom cellulosan, lovar du?

Att få skapa det här med Alice & Co är en ynnest, verkligen ett privilegium. Jag kan ärligt säga att det går inte många minuter innan jag tänker på dem eller storyn när jag vaknar. De finns hos mig nästan varje vaken timme och jag älskar det ❤ Det verkar som om dem lämnar mig i fred när jag sover, vilket jag kanske ska vara tacksam för.

Såg en film igår där den manliga skådespelaren fick mitt författarhjärta att slå lite snabbare, han var snygg enligt mina preferenser hos män. Han har en del drag som återfinns hos Stewart. Det är något med blicken, den långa och vältränade kroppen som både Alice och jag älskar.

Det spelades en låt som fastnade hos mig då jag oftast skriver med musik i lurarna. Det är Chris Isaak och låten heter ”Life will go on” videon är från filmen jag såg och självklart är det den mörkhåriga killen jag pratar om.

Låten passar perfekt in i en scen som är ur Alice synvinkel i manus nr två så även det finns i mina tankar fast jag skriver på ettan.

Hoppas det går bra med ert skrivande och att sommaren har varit avkopplande men produktiv.

Kramar från mig ❤