Några gånger under redigeringsrundan har jag fått lätt panikångest. Ni vet, när verkligheten slår en rakt i huvudet med en spade. Svårt att andas och hjärtklappning. Ett stort tvivel infinner sig men det är helt i sin ordning enligt min redaktör. Men det är inte den stora ångestattacken utan den kommer när du inte längre kan ändra något. När texten går till tryck. The point of no return!

Jag vet inte om det finns något ord för det tillståndet men jag har en del författarkollegor som just nu sitter med den ångesten. Jag kallar det för PTMSS = PostTraumatisktManusStressSyndrom.

Så det jag gör nu är att försöka tänka positivt, jag vet att alla inte kommer gilla min bok. Jag har inte skrivit den för alla. Förhoppningsvis kommer den hitta sina läsare. Som i sin tur kan rekommendera den vidare. Det är min högsta önskan. Jag har älskat att leva med den här berättelsen och jag hoppas att det kommer synas i det jag har skrivit.

För tillfället befinner jag mig i något jag kallar för ingenmansland, det vill säga, den har inte gått på tryck utan är på korr och snart är det försent att ändra i den. Och någonstans i den här delen av processen måste du släppa taget. Jag hade lätt kunnat att sitta och pillat med texten hur länge som helst men det är därför man har deadline. Du måste bli färdig så att boken kan bli färdig.

Det kan också vara en tid för reflektion, en klapp på axeln. ”Holy shit, du har skrivit en hel roman.”

Det är det jag gläder mig åt i ingenmansland 🙂

Idag eller snarare igår var det den 8 juni och min bok, Dödlig åtrå släpps den 8 september och då har jag släppt taget vare sig jag vill eller inte!

Kram på er ❤