är det som far runt i huvudet just nu. Ett virvarr av inspiration, omslag, titlar blandat med ren glädje och lycka men också en viss oro. För det är väl så vi människor fungerar, ena dagen upp och andra dagen ner. Nu är merparten av dagarna uppåt och jag känner tacksamhet för allt som finns omkring mig. Familj, vänner, kollegor och en framtida bokutgivning med allt vad det innebär.

Nästa söndag lämnar jag över manuset till min redaktör som ska nagelfara allt. Det ska bli oerhört spännande att få jobba ihop med en redaktör. Inlägg om det kommer framöver. Om jag inte kommer att drunkna i röda anmärkningar vill säga 🙂

Just för tillfället handlar en del tankar om hur min blivande bok kommer att tas emot av läsarna, vilket är att gå händelsen i förväg men tiden går fort och vips är det den 8 september. Då finns den där ute för alla att beskåda och bedöma. Inte längre något som jag skriver och som bara finns i mitt huvud. Utan mina karaktärer ska få träffa er, läsarna och jag tror nog de är lika nervösa som jag är. Alice, Tyler, Stewart, Jake, Brian, Liz, Sara och Ann. Det är dags för dem att se livet utanför min lilla skrivarstuga eller snarare insidan på en dator. Jag hoppas och tror att ni kommer älska dem lika mycket som jag gör ❤

Men, och det finns alltid ett men och det är där min förlagskollega, Elisabeth Akteus Rex kommer in i bilden. Hon skrev ett inlägg på sin författarsida idag som verkligen slog an en sträng hos mig. För jag har haft lite liknande tankar fast jag inte har någon bok utgiven ännu men hennes inlägg var så tänkvärt att jag ville dela det med er.

Hoppas ni alla mår bra ❤