När jag skrev på Dödlig åtrå hade jag ingen tidspress eller någon satt deadline. Visst, jag ville ge ut boken inom en överskådlig framtid men det fanns ingen press, bara ren passion.

Funkar inte likadant med del två kan jag säga, lyxen att sitta och pilla lite här och peta lite där, den tiden är sedan länge förbi.

Något som jag införde när jag skrev ettan var att sitta på kvällarna mellan 21 fram till midnatt. Den rutinen är härmed återinförd och blir ett permanent inslag i mina kvällar nu. Återigen får jag tacka nej till roliga saker men nu är tvåan viktigare. Det gäller att prioritera.

Kvällarna och varje helg kommer jag att skriva och det vore väl själva fan om jag inte fick ihop mellan 80.000-100.000 ord. Snart är det tre veckors semester också och då lägger jag in en extra växel. Många författare har antigen antal ord eller teckenmål när de skriver men så pass mycket har jag lärt känna mig själv under de här skrivaråren, det fungerar bara under NaNoWriMo. Vissa dagar kan orden flöda ur mig och vissa dagar kan jag sitta med ett litet stycke/mening där det ska vridas och vändas. Nej, bättre att bara skriva på, till slut samlas orden på hög och vips är jag uppe på siffrorna som jag vill ha.

Jag vill hitta tillbaka till passionen som jag kände när jag skrev ettan för det har inte varit lika lätt med tvåan. Bara att jag kastade bort 100.000 ord är väl ett bevis om något. Kill your Darlings har fått en ny innebörd vill jag lova.

Jag har även välkomnat en ny bekantskap: prestationsångest heter den filuren och är en riktigt jobbig jävel. Får göra som jag gjorde med Jante, ge honom sparken fort som fan.

Fick tillbaka några kapitel från coachen och det lyfte humöret. All beröm slickar jag i mig men allt är inte ros utan även ris. Behöver jobba med miljödetaljer/gester/känsla vilket jag klarar klockrent i sexscenerna så visst kan jag. Till en början nu jobbar jag på för att få ur mig storyn och sedan börjar utfyllnaden.

Det känns väldigt bra i magen vill jag lova och jag tror att det kommer bli en galet bra tvåa.

Nej, nu måste jag skriva.

Kram ❤

Fotograf: Theresia Köhlin