skulle man kunna säga om den senaste tidens skrivande. Visst, det går framåt men jäklar vad långsamt det går. Jag kan helt ärligt säga att det har aldrig tagit så långt tid att skriva ett kapitel förut.

Som det känns nu med karaktärer så har de dragit ut mig på ett äventyr där dem delvis håller i taktpinnen. Men det dem inte förstår är att mördaren är precis där, mitt ibland dem, mycket närmare än de tror. Han väntar bara på att dem ska göra ett misstag och det är det misstaget som jag sitter och skriver. Samtidigt som jag vill skrika till Alice, nej gå inte dit men hon hör mig inte för vinden dränker ljudet av min röst. Ovanför henne lyser månen upp en del av omgivningen och tegelhuset hon står bredvid ser med ens väldigt spöklikt ut. Plötsligt är hon ensam. Tyler såg henne inte gå ut för han stod och pratade med Jake. Om hon bara ville lyfta på huvudet och titta bort mot den nerbrunna ateljén skulle hon se honom. Mannen som med alla möjliga medel vill göra Alice till sin. På sitt sjuka och helt vridna synsätt vill han äga henne. Men Alice ser honom inte utan hon lyser med ficklampan på den grusade gången. För det är där hon tror att hon tappade sin mobiltelefon. För varje steg som hon tar kommer hon närmare mannen i ateljén.

Jag har ett kapitel kvar, ett jävla kapitel som jag har jobbat med i flera veckor nu. Bit för bit växer slutet,upplösningen, vägs ände, finalen fram. Men jisses vilken tid det tar. Men å andra sidan måste det få ta tid för jag vill att det här ska kännas i magen hos dem som läser. Nagelbitande och nervkittlande rent av.

Samtidigt vill jag bli färdig eller vem lurar jag. Färdig? Sedan ska texten gås igenom igen. Då tänkte jag läsa kapitel för kapitel högt för att se vad det skaver någonstans. Efter det, leta efter meningar som det är för många OCH i. Finns en hel del MEN också men det här är verkligen något jag arbetar aktivt med under skrivandet att få bort. Samma sak gäller med SÅ, också något som måste rensas bort. Helt enkelt få texten så bra som jag bara kan.

Inte är jag färdig men snart, vilken dag som helst kommer jag kunna sätta punkt. För jag vill fira med den där flaskan som väntar på mig. Ni vet, bubblet! För när jag väl har satt den där punkten så har den här tjejen skrivit ett helt manus till en roman på över 100.000 ord. Det är stort! Och det väl lite där man får landa att ha kunnat åstadkomma något så fantastiskt som att ha skrivit en hel roman.

Men jag är inte riktigt där ännu eftersom jag inte har satt punkt 🙂

Må så gott!