Hittade en artikel på Svd.se idag och i vanliga fall hade jag inte brytt mig men eftersom det gäller deckargenren som är den genre jag skriver i tänkte jag syna artikeln lite närmare. Mina tankar kring detta är högst privata och endast min konstiga hjärna analyserar det på nedanstående sätt. Ni får självklart kommentera hur ni själva tänker kring den här artikeln. Självklart tycker vi alla olika och man kan dra resonemanget långt och applicera det på så mycket, kvällstidningarna, tv, filmer och självklart verkligheten utanför fönstret. Men för nu håller vi oss till deckargenren.
Jag är en novis när det gäller att skriva och jag lär mig längs med resans gång och i min bok finns det en seriemördare och hans offer är kvinnor så även jag hamnar i samma hög som de författarna som de skriver om i artikeln. Man kan läsa följande del i artikeln som jag har kopierat från Svd. Hela artikeln kan ni läsa HÄR
”Anders Roslund och Börge Hellström, vars skildring av trafficking analyseras i ”Rape in Stieg Larsssons…”, menar att bara erfarenhet kan legitimera våldsskildringar i kriminallitteraturen. Man kan inte skriva om sexuellt våld, pedofili eller trafficking utan egna erfarenheter, eller kunskaper från att ha jobbat med frågorna i andra sammanhang, säger Anders Roslund, och hänvisar till boken ”Odjuret” som bygger på hans professionella erfarenheter från att ha jobbat med pedofiler.
Vad menar Anders Roslund med den meningen, att man kan inte skriva om sexuellt våld utan egna erfarenheter, eller kunskap från att ha jobbat med frågorna i andra sammanhang. Måste jag själv ha blivit utsatt för detta våld eller jobba med det? Nog för att jag inte har någon högre utbildning än en två-årig gymnasielinje som lystrade till namnet ”konsumentekonomisk linje” så blir jag lite förbryllad över den meningen. Eller vill han bara sälja sin egen bok Odjuret med den meningen, jag är kluven. Men texten kan ju vara tagen ur ett sammanhang.
När det gäller mördandet i min bok så är det inte målande beskrivet utan mer en känsla/stämning jag vill skapa och just morden är oftast från offrens synvinkel. Jag skriver inte ut våldet i den meningen som de skriver om i artikeln. Men gör det mindre våldsamt och otäckt för den skull? Jag vet inte.
Jag började mitt skrivande 2010 med att författa två erotiska noveller som nu ligger på datorn för att få min uppmärksamhet så jag kan ge ut dem i digitalt format. Men sedan fick jag min idé till manuset som jag skriver på nu. Min grundidé var en erotisk deckare men jag fick inte ihop det riktigt bra utan det slank in fler mord än jag hade tänkt från början. Jag ville skriva en fängslande berättelse med starka karaktärer och inte så mycket yttre miljöbeskrivningar, en sådan bok jag själv ville läsa helt enkelt 🙂
Jag har inget ”slaktande” utan försöker skriva de scenerna mer subtilt och en känsla om maktlösheten hos offren men det har jag aldrig upplevt själv. Så enligt Roslund ska jag alltså inte skriva någon bok eller?
Längre ner i artikeln säger den brittiske författaren David Peace att man behöver inte hitta på utan verkligheten är mycket grymmare än fiction. Han skriver om en man som mördade kvinnor i Tokyo på 40-talet. Verkligheten.
Jag har läst många deckarböcker genom åren och de har självklart varierat i brutalitet. Oftast är det mannen som är mördaren och han dödar kvinnor vilket det oftast är i verkligheten. Om man vänder på kuttingen och sätter kvinnan som seriemördare och att hon dödar män, hur trovärdigt blir det? Kan i och för sig bli en annorlunda tvist. Självklart finns det även kvinnliga mördare men de är i minoritet. Förövarna är oftast män och det kanske är därför det är så mycket krig och mördande i världen, vem vet?
Artikeln inleds med att journalisten säger att på varje hylla i den här genren så finns det nakna, sargade kvinnokroppar men det kan jag inte hålla med om, inte i Sverige i alla fall. Jag tror inte jag har en enda bok med den beskrivningen som omslag. En av de mest otäcka böcker jag har läst är Röd Drake och inga kvinnokroppar på det omslaget samma sak för boken American Psycho som de skriver om i artikeln. Det blir nästan mer läskigt när man inte har kvinnokroppar på omslaget, jag tror det avskräcker läsare mer än det lockar dem. Men det vet kanske förlagen mer om? Vad som är ett säljande omslag.
Till syvende och sist vill jag bara skriva och försöka ge ut en bra och underhållande kriminalroman med en bra story och starka karaktärer, sådana som gör att läsaren kommer tillbaka och vill läsa fler böcker. Det är mitt mål med mitt skrivande.
God natt på er och må väl ❤
Hej på er!
Lustigt nog tänkte jag faktiskt på dig Susanne, när jag läste artikeln igår (fast jag läste en modifierad version i vår lokalblaska Bouhusläningen). Jag fäste mig mer vid artikelns, eller snarare forskarnas, tankar kring om det alltmer förekommande våldets underhållningsvärde. Jag har visserligen inte läst alla de böcker som artikeln refererar till men har lite synpunker på dem jag har läst. I Milenniumtriologin tycker jag inte jag blir nämnvärt berörd eller reagerar negativt på det beskrivna våldet – det känns på något vis motiverat och inte alls ”snaskigt” om ni förstår vad jag menar. I American Psycho är det ju liksom det som är grejen – våldet är så besinningslöst och kallt beskrivet att man till slut blir blassé – och är inte det vad hela boken handlar om: ett slags samhällssatir? Med andra ord känns även de våldsbeskrivningarna berättigade. Däremot i Mons Kallentofts sista bok Den femte årstiden, reagerade jag faktiskt lite som forskarna antyder: är det verkligen nödvändigt? Man, d v s JAG, får i alla fall avsmak för den typen av skildringar – det blir smaklöst och känns INTE varken trovärdigt eller berättigat. Kanske beror det på att jag anser att Kallentoft inte är någon särdeles duktig författare och att han bygger upp sina intriger på ett ganska risigt sätt?
Men visst är det lite spännande att resonera kring om kriminalgenrens våldsskildringar är skrivna som något slags snaskigt underhållningsvåld och om det finns skäl att alltid uttrycka allting explicit, in i minsta detalj? Ibland kan jag tycka det outtalade, mer psykologiska, blir mer spännande och skrämmande. Precis som du Susanne, tar upp angående vissa böckers lite oskyldiga utsidor.
Oj, oj, oj vad jag svamlar – allt för att ”slippa” ta tag i min egen lilla romanvärld. Nej, nu SKA jag skriva….Vi hörs! Kram på er så länge
GillaGilla
Hej Camilla du har verkligen en poäng i det, nu har jag inte läst Kalentoft. Av någon anledning läser jag alltid utländska författare. Har kanske inte gett våra svenska författare någon chans. Kram på dig! Se nu till att skriva 🙂
GillaGilla
Förresten, jag tycker inte att det blir bättre eller mer spännande med ”slaktande” så jag kommer att gilla din bok.
GillaGilla
det tror jag absolut då vi har varit på platserna jag skriver om 🙂 hur går det för dig med redigerandet?
GillaGilla
Tack det går bra när jag väl sätter mig med manuset. Men det är så mycket annat som ska göras först, så det går sakta framåt. Men nu är det bara 55 sidor kvar av 230 🙂 så jag ser ljuset i tunneln.
GillaGilla
Gud vad du är duktig! Jag satt till kl ett i natt håller på att ändra från jag till hon/han. Kram
GillaGilla
Då är du ännu duktigare, jag satt bara till halv elva! Vilket jobb det måste vara att göra den ändringen som du gör.
GillaGilla
Det är helt ok, samtidigt hittar jag saker jag vill ändra och får nya tankar på olika lösningar eller händelser 🙂
GillaGilla
Vilket evighetsjobb det är! Jag har kommit på en massa nya scener jag måste skriva, men som jag inte vet hur jag ska angripa. Sen ska jag läsa manuset en gång till och se om allt hänger ihop. Och det gör det ju säkert inte efter alla ändringar. PUH säger jag bara
GillaGilla
Det är klart att man kan skriva om saker man inte har upplevt, om man skriver fiction! Att skena iväg i fantasin är ju den största tjusningen med att skriva. Hur skulle man annars kunna skriva om mord, det är ju ingen som har blivit mördad som ”has lived to tell about it” så att säga. Det är skillnad om man skriver en fackbok. När jag skriver använder jag lite upplevt, lite påhittat och lite jag hört/läst om, och kokar ihop till en soppa. Det tror jag många gör. Kör ditt race, det kommer bli jättebra. Tänk inte på den där artikeln.
Kram
GillaGilla
Ibland undrar man vad de får allt ifrån? kan det vara glöggen 🙂
GillaGilla